Har ni någon gång känt er tomma. Så tomma att ni knappt kan andas. Då hela kroppen bara kryper ihop och bara vill vila. Så tomma att ni inte vet var ni ska ta er till. När varje hjärtslag känns, då inga ord kan förklara smärtan. När man vet om att det är något som saknas, något som inte längre finns där. Men det värsta är att man själv är skaparen till tomrummet inom en. Har ni någon gång vägrat inse att inget kommer bli detsamma igen? Det har iallfal jag.

Så tom känner jag mig även om jag vet att jag inte borde vara det. För jag har världens finaste människor runt om kring mig. Men det hjälper inte när bitar faller. Men jag har väl bara mig själv att skylla, det är ju verkligen ingen annans fel. Mitt huvud snurrar, min kropp värker och mina ögon svider. Just nu vill jag bara dra av allt hår från mitt huvud. För jag är så jävla arg, arg på mitt egna beteende. Arg för att jag slänger bort något som är en så jävla stor del av mitt liv. Arg för att jag inte kan ta tillbaka allt. Arg för att jag står här och vill försvinna iväg bara för att slippa allt. För det plågar mig, men jag förtjänar det och det vet jag om. Men jag är tom, helt jävla tom.

Detta är min strid, och jag ska vinna den, det kommer ta tid, det vet jag, men jag är trött på att må såhär.

Det påverkar inte bara mig utan allt och alla runt omkring mig, det är inte rättvist.

Jag är inte perfekt, jag gör fel precis som alla andra, jag hoppas att alla kan förstå det och förlåta mig.

Jag ska nå mållinjen, det vet jag!

Jag tänker inte ge upp, för det betyder att de vinner, och det ska de inte få göra.

Jag ska vinna, jag ska bli jag igen.

Jag ska le, skratta och må bra, för det förtjänar jag.